Dofterna hade ju krupit ut, men hur skulle det se ut?
Snyggt. Visuellt har steken inte förlorat på att inte brynas.
Konsistensen kan jag ändå inte kalla smörig, eller bredbar, men sönderfallande och omöjlig att skära i tunna skivor. Alltså mycket bra.
Sedan, att skeda av den rikliga skyn över köttet och stoppa i munnen. Så gott. Mycket mycket smak. Djup smak. På samma sätt som hos oxsvanssoppan. Köttet ovanligt tydligt smaksatt av kryddningen. Mycket rosmarinsmak. För mycket? Nej!, påstår lill-K. Även citronen känns. Ovanligt, med karaktär av långkokt nötköttsgryta, fast med lammkött. P var lite besviken på just detta, för han hade förväntat sig en klassisk rosa-stekt lammstek. Vi andra var överväldigade (som jag uppfattade det). Framför allt av styrkan, djupet och komplexiteten i smaken. Även morötterna och vitlöksklyftorna i grytan hade den här tydligheten och var fantastiskt goda. Potatisgratängen med chèvre som lill-K hade gjort passade strålande till.
Tillräckligt av stek, buljong och grönsaker, men inget av gratängen blev kvar till en till middag till mig och L i morgon. Lyckat experiment som kan förfinas.
Andra bloggar om: lammstek, sjutimmarslamm, tillfredsställelse, komplexitet, djup smak
