Men det var en lång sommar. Strax efter pappas begravning den 17 juni flyttade vi ut till torpet och jag blev kvar där ända in i augusti. Flera gånger i sommar har jag sagt att klichén om att naturen har en läkande förmåga också är sanning. Att bara stå där mitt i stillheten på min mark har varit till hjälp. Jag har funderat över om det har att göra med att hjärnan mår bra av den ständiga föränderligheten när gräset eller löven eller grenarna eller molnen rör på sig. Strandkantens oklarhet är något annat och mycket mer än trottoarkantens förutsägbarhet.
Under hela sommaren låg den rapport som jag skulle avslutat i maj som en plåga över mig. Som jag nog redan skrivit så gör sorg konstiga saker med ens förmågor. Jag har inte kunnat koncentrera mig, knappt kunnat skriva, knappt kunnat läsa. Självömkan, ilska, ledsamhet, apati och saknad snurrar och slår oförutsägbart hit och dit. Allt tar längre tid än förväntat. I slutet på våren kändes det som att andra trodde att allt var överspelat och tillbaka i något normalt. Då satte jag upp ett fotografi på min döda dotter på kontorsväggen. Så att andra skulle förstå att det som hänt var närvarande.
I går blev jag tillräckligt klar med min rapport och skickade iväg den. Jag blev överrumplad av lättnaden som jag kände.
Den sista juni tog jag mod till mig och sökte till Grundkurs i hantverksmässig livsmedelsförädling med inriktning på chark som ges under fem veckor i höst av Eldrimner. På söndag tar jag bilen upp till Östersund för den första kursveckan och därpå följer en veckas praktik i Fågelberget 20 mil norr därom. I november får jag fem hela dagar med Jürgen Körber som lärare.
Nu är jag orolig och tycker att det ska bli hemskt av vara utan L i två veckor. Men emellanåt tycker jag naturligtvis att kursen ska bli väldigt spännande. 25 sparade semesterdagar ryker, men dem skulle arbetsgivaren ändå tvinga mig att ta ut. Med på resan följer nyinköpta Naturbrukets husdjur del 1 & 2 och Växtodlingens grunder.
Jag ska försöka att rapportera regelbundet från min resa.
Läs även andra bloggares åsikter om äventyr, Eldrimner, charkuteri, sorg, sorgereaktioner, resfeber
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror det blir underbart kul med den där kursen. jag är ganska avis
SvaraRaderaOch sorg, den tar tid. tyvärr, känner att jag NU börjar kunna känna igen mig från förr.
Jag önskar dig den bästa av resor och korvande veckor. Och läkande natur.
SvaraRaderaDet låter verkligen som en kurs för dig. Jag håller med om naturens helande kraft, och känner också igen mig i frustrationen i att ha arbete hängandes över sig som inte blir färdigt. Men jag har inte upplevt en sådan sorg som du, och kan bara önska dig att så småningom få må bättre.
SvaraRadera/Anna Maria
HOppas att kursen uppfyller dina förväntningar till fullo!
SvaraRaderaOch jag begriper inte hur någon skulle kunna tro att sorg är något som går över.
Det kändes så, men det kanske bara handlade om min föreställning av vad andra tänkte.
SvaraRadera