tisdag 25 oktober 2011

Hoppa hage

Tre veckor efter Veras grisning fick Marzena sin kull på åtta kultingar. En låg död i halmen där hon hade legat så jag tror att den klämdes ihjäl. Till skillnad från Vera så boade Marzena i två dygn innan grisningen och byggde upp en jättesäng, nästan som ett fågelbo där kultingarna ligger högst upp i en gryta.

Det var inga problem med att ha dem i samma hage. Vera och hennes kultingar visade ganska mycket hänsyn och Marzena jagade bort dem när de inte gjorde det. Men som hon alltid har varit en mer känslosam gris så verkar hon också vara en mer känslosam sugga mot sina kultingar, ibland närmre dem och ibland mer fjär mot dem.

Kultingarna växer fort, obegripligt fort, se här skillnaden på 24 dagar.



Jürgen har gått ensam i en mindre hage sedan någon gång i somras. Den har blivit helt uppbökad och gyttjig så i helgen bestämde vi oss för att försöka få in honom till resten av familjen. Han blev lite spattig när han kom ut under ekarna och kunde ta för sig av ekollonen som han sett falla hela dagarna under hösten, men efter ett tag fick vi honom dit vi ville. Han har försökt kurtisera sina suggor sedan dess, framför allt Vera. Hon som har blivit så mager av diandet uppskattar inte uppvaktningen utan försöker ta sig undan hans kluckande och puffande.

Men det är roligt att se allihop gå tillsammans i hagen.


Deras hage är nästan helt uppbökad nu så jag har hägnat en ny som sträcker sig ända ner till landsvägen.


Jag öppnade upp eltråden så att de kunde gå in i hagen redan i söndags, men bara kultingarna vågade sig in någon meter. Så stark är deras föreställning om var eltrådarna går att de inte vågar sig ut genom en öppning trots att de inte får någon stöt.


Men idag lockade jag dem med ett gigantiskt stånd mangold från kökslandet. Det var tydligen det godaste de någonsin ätit för de blev alldeles vilda och struntade i sina elstängselföreställningar. Och när de väl fattade så blev de överlyckliga över allt nytt bete. De gick inte tillbaka in i gamla hagen ens när jag kom med kvällsmålet gröpe till foderplattan.


Jürgen sprang nästan ända ner till landsvägen och tre kultingar följde i hans och traktorns spår.




Jag ser fortfarande Vera, Marzena och Jürgen där ute i skymningen bortom björkarna när jag sitter och skriver det här i soffan i salongen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

8 kommentarer:

  1. Hej

    Fina kultingar. Linderödsgrisar är fina. Jag skulle vilja se dem i verkligheten.

    Själv är jag mer inriktad på kor, kolla in den här sidan om gården vi är på om somrarna:

    http://fotolasse.se/alatorp/index.html

    På Ingelstads lantbruksskola har man en lantraspark med bl a Linderödssvin och andra utrotningshotade gamla svenska lantraser. Där såg jag för första gången ett Linderödssvin, det är kul att du har den rasen.
    Är det någon särskild orsak till att ni har just Linderödssvin?

    Hälsningar

    Lasse Strömberg

    SvaraRadera
  2. Så häftigt.

    Jag skulle aldrig i hela livet fixa att ha ansvar för alla dessa grisar. Men bara tanken på att se dem kuta omkring i den nya hagen är så lockande!

    SvaraRadera
  3. Det finns nog flera skäl till att vi har Linderödssvin, Lasse. Dels så tycker jag att det finns en poäng med att hjälpa till att bevara rasen. Dels så tilltalar det mig att de är friskare och tåligare och har mycket naturliga instinkter bevarade. Moderskapsinstinkterna är inte sönderavlade och de tål att gå ute hela året. Och så har jag ju planerat att göra charkuterier på dem och det är det väldigt få som gör. Dessutom är de mycket snyggare än andra grisar.

    Anette, jag har inte känt ansvaret att ta hand om grisarna som något betungande. De har varit mycket enkla att ta hand om. Mat två gånger om dagen och friskt vatten. Ansvaret kanske blir betungande först när något blir problematiskt. Om de blir svåra att hantera när de ska till slakt, till exempel.

    SvaraRadera
  4. Grisar är fina djur. Vi har tidigare haft ett några på gården varje år som köpts som små på försommaren och sedan blivit julskinka och annat gott på hösten. De hette August och Lotta, varje år.
    Jag tycker det är kul att man numera i vissa fall använder grisar som markberedare inför trädplantering. Litet jobb med eltråd men snacka om miljövänlig markberedning.
    Jag har förstått att det till och med går att hyra grisar för sånt jobb.

    SvaraRadera
  5. Jag har funderat på det. "Lease a gris".

    SvaraRadera
  6. Hej Kristofer! Jag blir så glad över din "halva gris" eftersom det minner mig om när jag fick vara med i din fars butik i Målilla och handla!
    JH

    SvaraRadera
  7. Farfar om jag får be!
    Jag fick aldrig se butiken. Kan du inte berätta vad du minns om Konrad och butiken?

    SvaraRadera