Sista lunchen på SR

Eftersom L har smittat mig sjuk, har jag tvingat henne att gästblogga:

I dag var min sista dag på Sveriges Radio, en tillfällig anställning. Jag har tagit med mig lunch varje dag och mikrat den. Jag har lärt känna nya människor och fått se vad de har med sig för matrester. Om de har öst ner gårdagens fiskpinnar med ris i ett gammalt glasspaket eller om de köper keso och brunprickiga bananer på Skafferiet.

Många saker kring lunchen är intressanta att observera hos sina nya kollegor. Allt det som är vardagligt och intimt visar sig vid ett matbord. Det mumsas, smackas och pratas med mat i munnen. Såklart. Det är ju inte Nobelmiddag. Och så finns det dom som tycker att allt som det inte står namn på i kylskåp och skafferi är det fritt fram att ta för sig av. Jättehungriga personer. Och vad är det med dem som fullständigt hamstrar servetter eller drar metervis med hushållspapper? De lyckas dessutom använda allt papper. Mystiskt. Och smulmänniskorna. De, som inte bara samlar ihop smulorna, utan sedan fortsätter att formera dem till miniatyrkonsverk. Väldigt passivt aggressivt.

Såhär sista dagen tänkte jag att jag skulle slå till och prova maten i SR:s lunchmatsal, Restaurang Gourmedia. Namnet gör ju anspråk på gourmetmat för mediafolk. Jag hade bespetsat mig på den strimlade oxragun, med tomat, smålök och zucchini, som det gick att läsa om på hemsidan.

Till att börja med ser själva restaurangen ut som vilken matsal som helst. Inte som en gourmetrestaurang alls. Med matsalstak, matsalväggar med inramade affischer och matalsmöbler som kunde stå i vilken matsal, i vilken myndighet, skola, eller servicehus som helst, någonstans i Sverige. Istället för estetik har det satsats på tydlighet med skyltar att följa om var man kan hämta vad. Drycker. Dagens rätt. Sallad. Bröd. Kryddor. Take-away.

Och alla mediemännsikorna rörde sig vant i denna snitslade matsalsvärld och blev till matsalsmänniskor. I alla åldrar, storlekar och klädstilar. Jag kryssade omkring med min bricka, tog rivna morötter, isbergsallad och groddar med rhode-islandsås och sedan oxragun. Vad ska jag säga? Urk på burk. Allt var skumt i konsistensen. Och smaklöst. Jag tuggade och tuggade och tuggade. Skittrist.

Desto roligare att titta på de andra gästerna. På tanten vid nästa bord, som fortfarande använder papiljotter. Ett sprött litet hår hade det fina pailjottsvallet. Hon var den som höll i gång samtalet i sitt sällskap. De andra två var tysta. Papiljotttanten var nöjd. Och det unga gänget som teckande med händerna. Jag blir alltid lite generad när jag ser folk teckna. Jag vill så gärna titta. Det ser så livligt ut. Vad betyder den där gesten? Och den? Men jag tittar bort. Inte glo ofint.

Ytterligare en tant fångade min uppmärksamhet. Hon satt i profil, kutade med ryggen och såg egentligen rätt alldaglig ut om det inte vore för de knallröda inneskorna. Tydligen varma. Tanten kippade med skorna och luftade fötterna. På det där vardagliga och avspända sättet, samtidigt som hon tog nästa tugga.

Får du möjlighet någon gång, besök då Gourmedia. Inte för matens skull, men för kostymcheferna, de unga killarna i munkjackor, de äldre i hood-kläder, scriptorna, marimekkokillarna, mustaschteknikerna, kulturtanterna, sportdårarna, pumorna och hela den tunga finska redaktionen.

Andra bloggar om: Sveriges Radio, Gourmedia, lunchmat, lunchrestauranger, gästbloggning