Förvirrande

Idag kom det första exemplaret av korvboken till mig med posten. Det känns väldigt konstigt att hålla i den. Jag vågar inte läsa, men bläddrar och tittar på de snygga bilderna.

Firar med ett glas tysk riesling.

Gamla och nya vänner

Det här är ju horribelt! Inte ett inlägg sedan november. Och var blev alla grisbilder av?

Vera och Marzena

Våra gyltor har vuxit och börjat brunsta var tredje vecka. Då blir Marzena alldeles deprimerad och ointresserad av maten står hon och tittar på ingenting med tom blick. Hon ställer sig intill oss och vill att vi ska prata med henne och hålla om henne. Det är ganska plågsamt att se henne så och nu måste hon få träffa en galt snart. Hon väger omkring 120 kg och det redan vid 8 månaders ålder vilket motsäger uppgifterna om att Linderödssvin skulle växa hälften så fort som konventionella grisar. Två gånger har de rymt och jag tror att det berodde på att det var så hiskligt kallt och vi förstod inte att ge de tillräckligt med extra foder. Eltråden var också helt översnöad så det var bara för dem att kliva ut på det ställe där vi kliver in i hagen. Snövallar vill de nämligen inte ta sig över. Det var inte så dramatiskt trots allt och båda gångerna lyckades vi locka in dem i en box i stallet med en hink gröpe. Det var lika bra att ha dem där några dagar när det var -27 grader ute. För varje sådan där dramatisk händelse här på gården så blir vi mer erfarna och upptäcker att det mesta löser sig. Om inte annat så med grannarnas hjälp.

Sonja
I mellandagarna åkte vi till en uppfödare av dansk-svenska gårdshundar här i närheten och hittade en valp som vi inte kunde motstå. Jag har aldrig sett mig själv som en hundmänniska men började leka med tanken på att skaffa hund när vi flyttade ut på landet. Den dansk-svenska gårdhunden är ju känd för att vara en bra råttjägare så det kunde vara ett alternativ till katt, som varken jag eller L har haft lust att skaffa. Sonja visade sig vara ett oemotståndligt kärlekspaket som gör oss glada varje dag. Senare berättade en gammal charkuterist för mig att slaktare och charkuterister brukade ha just sådana hundar förr i tiden. De släppte in dem i lokalerna för att bita ihjäl alla råttor innan de själva gick in om morgnarna.

Jürgen

Igår åkte vi ner till trakten av Söderköping och hämtade en galtkulting som genetiskt sett ska passa väldigt bra ihop med Vera och Marzena. Det finns ju så få Linderödssvin så det är viktigt att avla medvetet så att inte inavelsgraden ökar och den genetiska spridningen blir så stor som möjligt. Det visade sig att den här galten bara hade levt på grönsaker och bröd. Jag tror att det är därför han är så liten, han väger bara omkring 30 kg. Det är viktigt att en gris får alla aminosyror som den behöver för att bygga upp proteiner att växa av och det får man inte av grönsaker och bröd. Han är ganska ful också och har inte mycket till päls. Nu till att börja med så får han vara i en box i stallet där det är lite varmare och där han kan få vänja sig vid oss och det nya fodret för nu måste han växa som attan för att kunna komma upp på suggorna. Eftersom han ska bli pappa till alla korvarna så har vi naturligtvis döpt honom till Jürgen.

Det har varit en hård första vinter på landet. Men jag har inte en enda gång ångrat flytten hit.


Läs även andra bloggares åsikter om Linderödssvin, Linderödsgrisar, Dansk-svensk gårdshund, valp, gyltor, galt, galtkulting, vinter, vänner