Graviditetsnotisen, den sista

Det värsta hände. Barnet dog. Någonstans i tiden kring det förra inlägget dog barnet i magen. När vi kom till BB och skulle påbörja förlossningen fann de inga hjärtljud. Det fanns inget liv kvar i magen. L födde en flicka åtta timmar senare.

Bara så att ni vet; det svåra är inte att föda ut ett dött barn, att genomgå förlossningen. Det svåra är inte att ett barn har dött och bara ligger där. Det är inte svårt att hålla i ett barnlik och smeka en varm död kind, en arm. Det oacceptabla, vidriga, hemska, helvetet, är att hela vår lycka krossades, att vårt hopp och våra drömmar slets sönder i ett vansinnigt sjukt mardrömslikt ögonblick och att allt detta är oåterkallerligt. Det är irreversibelt. Att kliva igenom en tunn skorpa is och inte kunna göra det ogjort.

Ingen vet varför. Det är vanligt att man aldrig får veta. Den här händelsen fanns inte i min föreställningsvärld. Vi var så lyckliga och vi var så stolta över vår graviditet och gladdes över hur våra vänner följde den. Vi kunde inte föreställa oss hur vi skulle bli tvugna att förklara vad som sedan hände, hur vi skulle bli tvugna att berätta om det allra vidrigaste.

Tack för era ord, er medkänsla, blommorna som vi fått. De tröstar, som en varm kastanj i fickan, ett minne som man hittar och som påminner en om något, hur det var en gång.

Några av er frågade om det var en flicka eller en pojke och om vi hade något namn. Det var en liten vacker flicka. Där fanns barnmorskan Karin och undersköterskan Erika som ledde oss vid handen genom dödsriket den kvällen. Den helvetesnatten var det vi fyra, från början till slut, och vi skulle aldrig klarat oss utan dem två. Vi har bestämt att flickan ska kallas Karin Erika F.


Läs även andra bloggares åsikter om IUFD, dödfödd, fosterdöd, plötslig spädbarnsdöd i livmodern