fredag 21 november 2008

Graviditetsnotisen, den sista

Det värsta hände. Barnet dog. Någonstans i tiden kring det förra inlägget dog barnet i magen. När vi kom till BB och skulle påbörja förlossningen fann de inga hjärtljud. Det fanns inget liv kvar i magen. L födde en flicka åtta timmar senare.

Bara så att ni vet; det svåra är inte att föda ut ett dött barn, att genomgå förlossningen. Det svåra är inte att ett barn har dött och bara ligger där. Det är inte svårt att hålla i ett barnlik och smeka en varm död kind, en arm. Det oacceptabla, vidriga, hemska, helvetet, är att hela vår lycka krossades, att vårt hopp och våra drömmar slets sönder i ett vansinnigt sjukt mardrömslikt ögonblick och att allt detta är oåterkallerligt. Det är irreversibelt. Att kliva igenom en tunn skorpa is och inte kunna göra det ogjort.

Ingen vet varför. Det är vanligt att man aldrig får veta. Den här händelsen fanns inte i min föreställningsvärld. Vi var så lyckliga och vi var så stolta över vår graviditet och gladdes över hur våra vänner följde den. Vi kunde inte föreställa oss hur vi skulle bli tvugna att förklara vad som sedan hände, hur vi skulle bli tvugna att berätta om det allra vidrigaste.

Tack för era ord, er medkänsla, blommorna som vi fått. De tröstar, som en varm kastanj i fickan, ett minne som man hittar och som påminner en om något, hur det var en gång.

Några av er frågade om det var en flicka eller en pojke och om vi hade något namn. Det var en liten vacker flicka. Där fanns barnmorskan Karin och undersköterskan Erika som ledde oss vid handen genom dödsriket den kvällen. Den helvetesnatten var det vi fyra, från början till slut, och vi skulle aldrig klarat oss utan dem två. Vi har bestämt att flickan ska kallas Karin Erika F.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

50 kommentarer:

  1. Kramar från kp & j

    SvaraRadera
  2. Jag vill gärna skriva något, även om jag inte vet hur. Jag hittade hit via en vän. Jag har haft en resa som till viss del påminner om det ni går igenom, även om inte lika illa. Men jag är förälder, och jag har förlorat en lillebror i magen, vi avbröt i vecka 20 för han var sjuk.
    Slottet, som inte längre ens är i luft, raseras på det brutalaste sätt. Det kan man aldrig förbereda sig på.
    Vad jag vet är att solen går upp. Kontrasterna och molnen kommer alltid att vara annorlunda och starkare, men den går upp, till sist.

    Mitt råd i sorgen är ett. Våga vila i de ljusa stunder som så småningom infinner sig. I den djupaste sorgen och smärtan finns det kontraster, och ljuset kommer att finnas, glimtvis. Våga ta tag i dem, och samla styrka för stunderna när sorgen kräver sitt. För det kommer den att göra, länge, länge.

    Varmaste kramar

    SvaraRadera
  3. Mitt deltagande.

    SvaraRadera
  4. Jag läser din blogg, jag vet inte vem ni är, men jag drabbas av att läsa dig. Ta hand om er nu.

    SvaraRadera
  5. Det gör ont att läsa. Jag skickar varma tankar.

    SvaraRadera
  6. Även om det var många år sedan mina barn föddes kan jag mycket väl föreställa mig vad ni går igenom. Mitt varmaste deltagande.

    SvaraRadera
  7. Det här har tyngt mig sedan jag fick reda på det, att veta hur ni har det, att inte kunna hjälpa, en sådan smärta som ni går igenom borde inte få finnas. Jag tänker mycket på er två och på Karin Erika.

    SvaraRadera
  8. Jag blir kall när jag läser.

    SvaraRadera
  9. Jag vet inte vilka ni är men man kan inte lämna ett sådant här inlägg bakom sig. Jag lider med er. Karin Erika F lever kvar i minnet!

    SvaraRadera
  10. Många, många kramar till er bägge!

    SvaraRadera
  11. Jag har sovit mycket nära min lilla gosse sedan jag fick veta, pussat på hans kinder när jag vaknat på nätterna, varit tacksam och fylld av kärlek. Jag har tänkt mycket på er och jag förstår att jag bara kan ana er sorg. Många kramar och varma tankar till er bägge!

    SvaraRadera
  12. Att gå från den största av lyckor till outhärdlig sorg...

    Tänker mycket på er.

    Håll hårt om varandra.

    SvaraRadera
  13. Har läst utan att kommentera hos er, följt graviditeten. Förstod pirret när förra inlägget skrevs. Kikade in för att se om bebben behagat titta ut. Och det har hon ju, en säkerligen alldeles ljuvlig bebis men tyvärr inte här för att stanna och det är förjävligt. Tyvärr drabbade samma sak en bekant till mig hon har skrivit ganska bra om sorgen på sin webbplats. Text både för föräldrar men även tips till oss andra som står på sidan av och känner oss handfallna vad gör man vad säger man.

    Kom ihåg, ni behöver inte vara starka, sorgen kommer ta tid och er lilla Karin Erika kommer alltid finnas med er i hjärtat. Samla minnen och ta hand om varandra.

    Känner så starkt med er och har som många andra svårt att hitta orden som kan ge tröst.

    Kram från Béatrice

    SvaraRadera
  14. Alla ord känns så futtiga när något sådant händer. Det är så orättvist. Ta hand om varandra.

    SvaraRadera
  15. Även om jag är en främling bland främlingar skickar jag mitt djupaste deltagande.
    /P

    SvaraRadera
  16. Vi känner inte varandra, men jag läser din blogg regelbundet. Det finns inga ord som kan beskriva det ni går igenom nu. Mitt djupaste deltagande.

    SvaraRadera
  17. All min medkänsla går till er. Kan inte föreställa mig er ofattbara sorg. Livet är orättvist och allt kan förändras i ett ögonblick.

    SvaraRadera
  18. Jag kan bara ana hur det känns att genomlida alla väntande föräldrars värsta mardröm men det räcker för att tårarna ska strömma ner för mina kinder. Mitt varmaste deltagande.
    /Malin

    SvaraRadera
  19. Vi tänker på er och Karin Erika ofta.

    SvaraRadera
  20. Mina tankar och många andras finns med och hos er så ofta det går!

    SvaraRadera
  21. Jag är väldigt ledsen för er skull.

    SvaraRadera
  22. Jag kommer hit via Taffel.
    Jag känner inte dig, men jag känner med dig.
    Och jag håller med dig. Döden är inte det värsta. Det värsta är livet som inte blev till... och livet som måste levas utan någonting underbart som var så nära att hända...
    Ni har min djupaste medkänsla :´(

    SvaraRadera
  23. Kära K. Jag har smygläst ganska länge men hade tänkt att till slut ge mig till känna med ett litet grattis.

    I stället får jag skicka er mitt allra varmaste deltagande. Jag känner människor som tagit sig igenom detta. Det går, säger de, även om det är ofattbart hur.

    /Malin

    SvaraRadera
  24. Kära nån. Vad livet ter sig galet och orättvist ändå. Tänker på er och ta nu hand om varandra ordentligt.

    SvaraRadera
  25. Jag känner så otroligt mycket med er. Det finns ingenting mer man kan säga, ingenting spelar ändå någon roll. Det går att komma ut på andra sidan, men hur fan ska man orka till till sig det när sorgen är det enda beviset på att man fortfarande finns?

    SvaraRadera
  26. Känner er inte, men det behövs inte för att förstå vilken fruktansvärd tid det måste vara för er nu. Ta väl hand om varandra, och jag hoppas att ni kan komma ut ur detta starkare än nånsin.

    SvaraRadera
  27. Jag skickar mitt allra varmaste deltagande.

    /Anna

    SvaraRadera
  28. Jag är en trogen läsare av bloggen som inte känner dig/er personligen. Jag vill ändå som medmänniska skicka mina tankar till er i denna svåra stund.

    SvaraRadera
  29. Jag saknar ord. Jag är så ledsen för er skull.

    SvaraRadera
  30. Jag har följt er en tid, och är så väldigt ledsen för er skull.

    SvaraRadera
  31. Jag är så oerhört ledsen för er skull.

    SvaraRadera
  32. Jag saknar ord. Så orättvist.

    Stor kram.

    SvaraRadera
  33. Jag känner inte er, ni känner inte mig, dock känner jag det största medlidande med er. Sådant här borde inte få ske, inte idag i Sverige, inte någonstans.

    SvaraRadera
  34. Det finns inga ord...............
    Kram på er!

    SvaraRadera
  35. Jag har tänkt så mycket på er den sista tiden, och varit så ledsen. Jag känner så med er.

    SvaraRadera
  36. Jag känner så med er. Är så oerhört ledsen för er skull. Stora kramar.

    SvaraRadera
  37. Kom hit via Taffel. Vill bara uttrycka mitt djupa deltagande. Som någon skrev här ovanför, det svåra ar det som inte blev, som skulle ha blivit. Jag vet. För 24 år sedan fick jag själv nästan en dotter. Livet går vidare men man glömmer aldrig. Aldrig.
    Kram till er /Thomas

    SvaraRadera
  38. Ibland händer saker som är så hemska, svarta, oändligt sorgliga att man tycker att det inte ens skulle kunna hända. Jag känner så med er, även om vi är främlingar för varndra. Varma kramar /Emma

    SvaraRadera
  39. Vad otroligt sorgligt. Jag är så ledsen för er skull. Ta hand om varandra.

    SvaraRadera
  40. Jag känner inte er men jag har följt din blogg länge och väntat på den lilla som skulle komma.

    Och nu vet jag inte vad jag ska säga. Vill bara uttrycka mitt stora deltagande och beklaga sorgen. Tänker på er och önskar er tid att vara med varandra.

    SvaraRadera
  41. Jag läser denna blogg då och då och blev så glad och förväntansfull när jag läste att ni skulle ha barn. Nu finner jag inga ord. Jag kan inte förstå vilket helvete ni måste gå igenom nu. Jag hoppas ni hittar styrka hos varandra. Jag hoppas ni tänder ljus. Jag hoppas ni får all hjälp. Jag skickar de varmaste tankar till er.

    SvaraRadera
  42. Jag vet inte alls vad jag ska säga... men jag tänker på er, ofta.
    Kram!

    SvaraRadera
  43. K du och L finns i mitt hjärta och mina tankar. Ta hand om varandra det är det viktigaste nu.

    SvaraRadera
  44. Jag beklagar er stora sorg och skickar mina varmaste tankar. kram!

    SvaraRadera
  45. jag har följt denna blogg i sedan ditt fantastiska inlägg om den socialistiska salamin. när jag och mina vänner skulle stoppa korv för första gången var det här vi letade efter pålitliga recept. de senaste dagarna har jag flera gånger kommit tillbaks till det här inlägget. jag är så ledsen och hoppas ni tar hand om varandra

    SvaraRadera
  46. Jag blir alldeles stel i kroppen när jag läser om er förlust. Jag är så ledsen för er!

    SvaraRadera
  47. Raderna du skriver bara hopar sig i mina ögon... Allt blir ett virrvarv av obegripliga ord kors och tvärs när jag läser, ögonen fylls av dimma... Att följa era graviditetsnotiserna har varit givande/roliga/intellekta/eftertänksamma och allt dito... Att det nu känns fruktansvärt, omöjligt tänkvärt, abnormt fel... Går inte att förmedla... Jag har länge följt din blogg och det känns ganska pissigt att först nu lämna en kommentar... Jag ber om ursäkt för det! Finns inga ord, men mina tankar finns hos dig och din fru! Må änglarna finnas med er... Varma tankar //Linda

    SvaraRadera
  48. Det gör ont att läsa och det är svårt att skriva något som känns rätt. Jag tänker på Karin Erika, jag tänker på er.

    SvaraRadera
  49. Det gör mej ont att läsa detta när man går där och tror att allt skall gå så bra och man förbereder och mentalt inställer sej på att komma hem med en liten. Sedan blir det inte så .... Tomheten är så väldigt stor och man vet inte vart det gick fel man anklagar sej själv för man inte visste/ kände efter /anade. Man känner sej så ensam ... ingen att prata med som förstår men jag kan ana hur ni känner min mamma vet precis hur ni känner fast hon själv inte finns i livet idag så jag kan inte fråga henne. Jag skulle haft en bror som dog i magen på mamma under nionde månaden, själv födde jag en pojke som va sjuk och fick ligga på sjukhus i tre månader före jul 1985. Jag har nyss blivit mormor till en liten Rasmus som de fick ta ut med akut kejsarsnitt och det tog 5 minuter innan de fick igång andningen på honom. Vad detta blir för följder får vi se längre fram i hans liv. Men det kunde gått väldigt illa. Jag tror på ödet att det finns en mening med allt. Jag skulle kunna skriva här länge men skall inte göra det. Ta väl hand om er tänker på er.
    Kram Camilla

    SvaraRadera
  50. Mina tankar finns hos er. Jag kan inte förstå vad ni går igenom, men mitt fullaste stöd har ni.

    SvaraRadera